En recension eller kanske en kärleksförklaring?
Man skulle kunna tro att vi har glömt bort Håkans senaste skivsläpp med tanke på den dåliga uppdateringen, men så är knappast fallet. Både jag och Alice stod där i kön, och darrade som asplöv, förra torsdagen för att få våra skivor signerade av mannen, myten, legenden själv. (Gud vad nervös jag var!)
Och nu sitter jag här i vardagsrummet med vinylen spelandes i bakgrunden, och vad ska man säga? Tack Håkan, du har gjort det igen.
Nej den nya skivan har inga givna hittar sådär som de första plattorna ("Känn ingen sorg för mig i Göteborg" och "Det är så jag säger det") men den har ett vackert skimmer över sig. Den inger en lugn, så som en mammas omfamning lugnar ner ett barn, och den inger hopp. Och det är Håkan för mig -hopp.
Den nya skivan är väldigt berättande, och Håkan är en fantastisk berättare. Det hela är ackompanjerat av Björn Olssons fantastiska melodier som kan romantisera även de svartaste av texter. Och plötsligt känns inte hösten så jobbig ändå, inte när det är detta som ska fylla mina öron.
Mina favorit spår: "Shelly" och "Jag vet vilken dy hon varit i"
/Lisa
Kommentarer
Trackback
