Upp till bevis för First Aid Kit


Aukustiskt och finstämt har en tendens att bli lite tråkigt i längden, liksom hypade band aldrig riktigt lever upp till de skyhöga förväntningarna - men på något sätt lyckas ändå First Aid Kit med det som kan tyckas vara "mission impossible". Det, trots att de bara är på "halvstyrka".
Ja, för när den hyllade duon entrar Debaserscenen så står det snart klart att den ena systern Söderberg ska få dra sånglasset helt själv, då Johanna oturligt nog tappat rösten och endast kan bidra på keyboard. Ett hinder omöjligt att ta sig förbi kan tyckas när man är en duo som till stora delar består av stämsång, men just nu är inget omöjligt för superduon. Istället axlar Klara Söderberg ensam rollen som sångerska och tar oss med på en fantastisk resa genom visdom, mystik och hjärtskärande sång. Har hon inte lyckats charma publiken tidigare, så gör hon det definitivt när hon kliver bort från micken, pluggar ur gitarren och uppmanar samtliga att sjunga med i "Ghost town", så att hon inte ska "känna sig så ensam" utan sin syster.
Visst är det finstämt och stillsamt, men aldrig någonsin blir det tråkigt. Det är levande och man upphör aldrig att beundra deras känsla och utstrålning. Systrarna Söderberg är födda att stå på scen, deras närvaro är så självklar att det inte för en sekund blir konstigt när trummorna går lös och tjejerna börjar headbanga iförda (i Klaras fall) en hellång grön sammetsklänning.
Som toppen på moset avslutar First Aid Kit med fantastiska "King of the World" och gästas då av ingen mindre än Adam Olenius (Shout Out Louds; Serenades). Det känns nästan omöjligt att det skulle kunna bli bättre, men så minns man att Johannas sång saknas och inser att det här, det här bara en försmak på hur det egentligen skulle kunna låta.
Bästa låtar: First Aid Kit – Ghost TownFirst Aid Kit – EmmylouFirst Aid Kit – I Met Up With The KingFirst Aid Kit – King of the World
Recenssion av First Aid Kits matinéspelning på Debaser, Stockholm, 4/2/-12. Skriven av Lisa, foto av Elvira Eriksson.

Sammanfattning från igår... (Lykke Li @ Cirkus 2/5)

Som en svart vålnad intog hon scenen bland rök- och ljuseffekter till tonerna av "Jerome" (se ovan),  så självsäkert att man fick känslan av att hon var född på scenen.
"Det finns artister och så finns det artister" viskar jag till mitt sällskap för kvällen när tonerna till "Sadness is a blessing" klingat ut, och gör en snabb jämföring med förbandet, som förvisso var duktiga men som saknade all scennärvaro.
Lykke Li är verkligen artist i ordets fulla bemärkelse, hon äger scenen - men också publiken. Och ska vi leta besvikelser från kvällen så är nog publiken den största... Bjuds man på en show som denna så krävs det lite mer av en, så är det bara. Kanske är det så att vi svenskar är så ovana med sådana här framträdanden att vi förblir stumma av beundran? Det skulle inte förvåna mig, gårdagen är i vilket fall en dag värd att minnas.
Låtlistan från igår (mer eller mindre): 2/5 -11 [Lykke Li]
/Lisa

Paris to Berlin

Här ska ni få lite bilder från igår när jag och Lisa befann oss på Malmen och såg Lena Malmborg och även a Beautiful Friend som för kvällen var förband. 
Men innan bilderna vill jag bara tipsa er alla om Lenas nya skiva, den finns tyvärr inte på spotify än, men det kan nog vara värt att halka iväg till närmaste skivbutik och köpa den. Och håll även utkik efter nytt material med a Beautiful Friend!












Erik Hassle, Kafé 44, 21/09/10

"Jag frågade min mamma innan jag skulle hit, och hon sa att det skulle vara lika stort som ett vardagsrum... Ja och det är det ju!"
Nej Hassles mamma hade rätt, stort var det inte, men mycket mysigare än många andra ställen, och man kunde inte direkt klaga på att man inte kommer nära artisten. Själv stod jag längst fram i mitten, mitt framför Hassle, och var nära att bli knockad i huvudet med mickstativet x antal gånger.
Och under "Back to bed" satte han sig ner och sjöng rakt mot mig. Ganska häftig känsla, även om jag som är rätt blyg av mig hade svårt med att hålla ögonkontakt. Allt blev så otroligt nära.

"Och musiken då?" undrar ni. Ja, musiken var precis så där härligt popig och känsloladdad som bara Hassle kan få till den, och dagen till ära var den dessutom kompad med ett fantastiskt trumspel av den otroligt duktiga trummisen Joakim Wallin som spelade så att svetten rann.
Erik bjöd även på två alldeles nya låtar som hette (om jag inte minns fel) "If it takes all night" och "Last rider", riktigt bra låtar båda två, även om jag tyckte bäst om den sistnämnda. Båda två starkare än nya singeln "Standing where you left me", i alla fall om ni frågar mig.
Konserten avslutades med "The thanks I get", som är en av mina personliga favoriter, och efteråt vandrade man ut svettig och glad i den kyliga septemberluften efter en otroligt lyckad kväll.
/Lisa

Oskar Linnros, 17/8 Mosebacke


Foto av: Alice@Musicadelasanta.blogg.se - Får ej användas utan tillåtelse!

"Var är Oskar?" var nog precis vad alla tänkte när klockan började närma sig nio och alla var genom blöta och frusna och rätt trötta på att vänta. (Konserten som skulle äga rum på Mosebacke-terassen var redan uppskjuten en timme på grund av det dåliga vädret). Så när den gamla Gullan Bornemark-låten "Var är Oskar?" dök upp i högtalarna så spred sig ett brett flin över publikens läppar.

Strax därefter dök han upp - hela Sveriges popkung, och levererade från första sekund. Hela konserten kan beskrivas som explosiv och otroligt känslofylld.
Fantastiska texter blandat med mäktiga melodier och framförda med sådan energi och inlevelse att man inte kan annat än tro på vart enda ord som lämnar hans läppar.
Nä det enda jag kan klaga på är att han inte har så mycket material som man hade önskat. Haha jag antar att jag är lite "mitt namn är mycket och jag vill ha mer", girig med andra ord.

Publiken då? Även om den vid första anblick ser ut som att den endast består av unga tjejer så är den vid en närmare titt ganska blandad, här finns allt från coola innerstads-killarna till förortsmorsorna representerade.
Men en sak har de gemensamt - alla kan texterna som ett rinnande vatten och nog rycker det lite i kroppen även på de mest stela konsertbesökarna (som egentligen är alldeles för coola för att röra ett finger).

En otroligt lyckad spelning helt enkelt och jag tror att de allra flesta lämnade Mosebacke med fina minnen och ett leende på läpparna, trots det dåliga vädret och den långa väntan.
Någon annan som var där?
/Lisa


Håkan Hellström, 14/8 Way Out West

Foto av: Lisa@Musicadelasanta.blogg.se - Får ej användas utan tillåtelse!
Kaos från första sekund. Publiken som en enda organism som förflyttas fram och tillbaka och upp och ner bara vid synen av den energiske göteborgaren i sjömanskostym.
"Känn ingen sorg för mig i Göteborg" och "Ramlar" flyger förbi och publiken är i extas. Håkans mellansnack om fylla och revansch berör, åtminstone mig, och "Nu kan du få mig så lätt" framförs på ett sådant sätt att man riktigt kan höra hur hjärtat slits ut ur kroppen på en ung man någonstans.
Håkan lyckas med det som annars låter som en omöjlighet, han lyckas trollbinda 25 000 människor bara med sin närvaro.
Konfetti-regnet som dalar ner över den euforiska publiken under "Dom dimmiga dagarna" känns som en perfekt avslutning, men det är inte slut där!
När man inte trodde att det kunde bli bättre, när man var beredd att samla ihop sig själv och tacka för kvällen - då överträffar Håkan sig själv.
Inför nästan 25 000 förväntansfulla människor river Håkan av en helt nyskriven låt, en låt som är speciellt skriven för denna spelning - "River en vacker dröm", och jag kan inte annat än att älska den.
Om jag innan spelningen hade undrat om det verkligen var värt att betala dryga 800 kr för detta så visste jag svaret nu, det var värt det hundra gånger om. Herregud vilken spelning!
/Lisa

Timo Räisänen, Skeppsbron 12/06/10




Jag och Alice kom till Skeppsbron cirka tjugo i åtta, spelningen började åtta, och det var nästan inga där alls. Vi hamnade längst fram utan att behöva anstränga oss det minsta och förutom oss var det mesta små söta par som huttrade tätt ihopkurade under sina paraplyer, samt några få sexton-sjuttonåringar med tygkassar och några förvirrade äldre människor som antagligen hade trivts bättre på schlager-kvällen i Kungsan.

Inte ens när Timo började spela blev det något tryck, nästan inga sjöng med och få applåderade när låtarna var slut. Ärligt talat skämdes jag nästan för den urdåliga publiken, samtidigt som jag tyckte synd om Timo som sprudlade av energi utan att få något tillbaka.

Men det var en kul spelning, trots den dåliga publiken och krångel på scenen. Och visst märktes det att både band och Timo hade fått i sig några öl innan/under spelningen... Men som sagt jag hade kul och bandets energi var jättehärlig och ja, så mycket mer kan man väl inte begära av en gratis konsert en regning junidag?
/Lisa

(Ps. Alice om du vill lägga till något, så feel free att kladda i min text/skriva en egen)



Dethär kanske blir en aning förvirrande, men nu är det iaf Alice som skriver. Jag tar såklart min chans att få kladda lite i Lisas inlägg. Dock har jag inte så mycket att tillägga, Timo var glad och spelningen sprudlade av energi. Jag glömde bort blåsten och duggregnet och att jag frös i min alldeles för tunna kavaj. Dock var hela publiken, förutom första och möjligen andra raden, stela som pinnar och rätt så "meningslösa" som Timo valde att uttrycka det. Men Timo var somsagt glad och det var jag också, så jag tyckte att det blev en riktigt mysig kväll.

Två låtar från kvällen som gav starkt intryck live var,
Timo Räisänen – Carry me Home och Timo Räisänen – My Valentine.

/Alice


Och jag minns varenda scen ifrån vår film






Strax innan fyra anländer jag, Alice, Hanna, Hannah och Hannahs kompisar Oliwia och Oskar till Bengans. Skivbutiken är då nästan tom och vi ställer oss raskt längst fram vid scenkanten.
Vid halv fem kommer Oskar (Linnros) och placerar sig en halvmeter ifrån mig på den "värdelösa pianostolen" och blickar ut över publiken (det har kommit en hel del vid det här laget) och verkar uppriktigt förvånad över att det är så många som är där.

På darriga händer spelar han singeln "Från och med du", det är intimt och nära och man får lust att bara lägga en hand på hans axel och säga till honom att han är helt fantastisk och att han inte har något att oroa sig för. Nej Oskar har verkligen ingen anledning till att vara nervös, publiken älskar honom redan.
När låten är slut sitter han bara där och säger tillslut något i stil med "Jaha, vad gör vi nu?".
        Tjejen bredvid mig föreslår snabbt att han ska spela en låt till, Oskar förklarar då att han knappt hunnit öva någonting men att han ska spela lite instrumentalt för oss bara för att, och så blir det.
Två korta instrumentala snuttar senare är det dags för signering och alla ställer sig snabbt på ett fint litet led.

Kön sniglar sig långsamt fram och ingen förstår riktigt varför, han ska ju bara kluddra ner sin namnteckning, hur lång tid kan det ta?
Men nej, här ska det inte kluddras några opersonliga namnteckningar inte, Oskar har verkligen gått in för att ta sig tid att prata med var och en och sedan skriva en personlig hälsning till alla, vare sig de har skiva eller inte. (Tänk om fler artister tog sig den tiden!) Och plötsligt suddas den där bilden jag hade målat upp för mitt inre om en dryg popmusiker ut och jag kan inte annat än att fascineras utav hans ödmjukhet.

Jag ska inte gå in på exakt vad han sa eller skrev eller så, men jag kan säga att det här var utan tvekan den bästa och mest personliga signering jag varit på i hela mitt liv ( och tro mig jag har varit på en del) och jag hoppas verkligen att ni som ska se/träffa honom imorgon i Gbg får en precis lika fin eftermiddag som jag fick.
/Lisa

Mando Diao, Grönalund 04/06/10


14 timmars väntan och en blåslagen och solbränd kropp senare så var det ändå värt det. Energin var på topp, publiken var bokstavligen galen och Gustafs fingrar blödde. Samuel slog så hårt på trummorna att dem nästan gick sönder medan Björn borrade in sina isblå ögon i publiken och bad om mer.
Känslan av att vara oövervinnelig som man fick när Gustaf höjde handen upp mot himlen och sjöng
"If I don't live today then I might be here tomorrow" och lyckoruset man fick av "Mean street" är något jag inte skulle vilja byta bort mot något i världen. Jag grät glädjetårar, behöver jag säga mer? Jag gråter i princip aldrig. Det var utan att tveka det bästa jag sett och jag kan inte annat än att halft längta ihjäl mig till "Peace & Love".
Någon annan som var där i fredags?
/Lisa

Johnossi @ Bengans 29/4


Som ni ser här ovan så var jag på Bengans idag och såg Johnossi. Det var bra, riktigt bra, så det var synd att de bara körde tre låtar. Men det var tre grymma låtar: Johnossi – What's the Point , Johnossi – Bed on Fire , Johnossi – Dead End . Hela deras nya album är faktist otroligt bra, så det tycker jag att ni ska ta er tid att lyssna på! Klicka här:  Johnossi – Mavericks

/Alice

RSS 2.0