Mando Diao, Grönalund 04/06/10
14 timmars väntan och en blåslagen och solbränd kropp senare så var det ändå värt det. Energin var på topp, publiken var bokstavligen galen och Gustafs fingrar blödde. Samuel slog så hårt på trummorna att dem nästan gick sönder medan Björn borrade in sina isblå ögon i publiken och bad om mer.
Känslan av att vara oövervinnelig som man fick när Gustaf höjde handen upp mot himlen och sjöng "If I don't live today then I might be here tomorrow" och lyckoruset man fick av "Mean street" är något jag inte skulle vilja byta bort mot något i världen. Jag grät glädjetårar, behöver jag säga mer? Jag gråter i princip aldrig. Det var utan att tveka det bästa jag sett och jag kan inte annat än att halft längta ihjäl mig till "Peace & Love".
Någon annan som var där i fredags?
/Lisa
Kommentarer
Postat av: Elvis
Wiehii, man ser er i videon! :D
Postat av: spiderman
asså, det där va värt allt. jag skulle inte byta ut det där mot något annat. aldrig i mitt liv. det där va bäst. så jävla bäst dom är helt enkelt.
Postat av: V
Jag var där :) så himla bra var det. jag köade "bara" i 7 timmar, men det var så värt :)
Postat av: Hanna
åh vad man önskar att man hade varit där!
Postat av: Celine
Ja, himmel vad fint det var! :) Publiken var verkligen helt jävla galen. Men det är ju så det ska va' :-)
Postat av: Celine
Ja, eller hur! Dock hade jag en väska som vägde typ 10kg (MINST) eftersom jag skulle vara i Sthlm hela helgen.. ha.
Jag stod rakt framför Björn, eller ja högra mikrofonen :) Vart stod du då?
Trackback
